Toppresultat:
Förlust av hård vävnad på grund av karies när matrester och plack blir kvar på tänderna. Bakterier som blir till syra och angriper tandemaljen.
Ett fullt utvecklat hål karaktäriseras av en tydlig fördjupning eller hålighet i emaljen som kan leda till smärta och ytterligare tandproblem.
En början på ett hål är i huvudsak en initial emaljskada som ännu inte har utvecklats till ett fullständigt hål. Denna skada kan ses som vita fläckar på tanden. Om skadan åtgärdas i tid, kan vidare utveckling förhindras.
Approximala ytor är de delar av tanden som vetter mot en annan tand, både mesialt (mot mitten av tandbågen) och distalt (mot slutet av tandbågen). Dessa ytor är svåråtkomliga för tandborsten och lätta att missa vid daglig rengöring.
Symtom: Ilningar, mörka fläckar eller skuggor synliga på röntgenbilder, och obehag eller smärta vid tuggning kan vara tecken på karies i dessa områden.
Ocklusalytorna är de övre ytorna på kindtänder och ibland framtänder där tuggning sker. Dessa ytor är grova och ojämna, vilket gör dem benägna att samla matrester och plack.
Symtom: Synliga hål eller gropar, känslighet mot kallt, varmt eller sött, och smärta vid tuggning.
Buccalytor är de yttre sidorna av tänderna som vetter mot kinderna. Dessa ytor är mindre utsatta för karies än approximala ytor men kan fortfarande drabbas, särskilt nära tandköttskanten där plack lätt ansamlas.
Symtom: Missfärgningar, små hål synliga vid närmare inspektion, och lokaliserad känslighet.
Lingualytor är de inre sidorna av tänderna som vetter mot tungan. Liksom buccalytor är dessa ytor mindre benägna att utveckla karies jämfört med approximala ytor.
Symtom: Kan vara svåra att upptäcka utan professionell undersökning, men kan inkludera känslighet och, i sällsynta fall, synliga förändringar i emaljen.
